Jag fick en fråga från en läsare här om dagen när jag var utomlans. Nämligen om jag har vart kär på riktigt någon gång, sådär riktigt kär så allt bara pirrar till i hela mig. Sen ville läsaren att jag skulle beskriva hur jag kände när jag var kär. Det kommer bli svårt för mig att skriva allt detta men ska göra mitt bästa att förklara mig, även om jag inte är den bästa på att förklara allt som har med sådant att göra men ska göra ett försök.





Jag har vart kär. Och en gång riktigt ordentligt kan jag säga. Sådan kärlek som gjorde mig så varm och glad, lycklig för varje dag när jag vaknade upp och somnade in. och bara tanken på att förlora denna person gjorde mig ledsen. Jag kunde verkligen inte tänka mig någon annan än just denna person. I hans armar var allt så säkert och tryckt. Jag kände mig så speciell med honom. Hela mitt hjärta slog för han. hans luft, hans fina ögon och ja jag kunde bara se in i de underbara ögonen… när han log mot mig. Sen en dag vände allt.. jag hade känslan inom mig på morgonen men ville inte tro på den.. var och pratade med en på morgonen och så kom senare till skolan den dagen.. allt var bra då men sen efter skolan blev allt en katastrof..  allt så fort. Men någonstans vände allt. Jag trodde jag skulle gå sönder, bryta ihop allt gjorde så ont. Det gick inte att sova, tänka, äta, ja jag gick på medicin i 1 månad efter det och drack mycket då. Jag drömde mardrömmar, kunde inte tänka klart, ville vara hoppa av skolan och åka här ifrån för en obestämd tid. Jag skrek av ångest och gråt. Om jag gick ner till stan såg jag han, skolan jag vart än jag var så såg jag han.. så jag höll mig mest hemma.
Varje natt drömde jag om hur han sa till mig att allt bara var skoj för han att jag aldrig betytt något för honom. Sommaren kom och jag blev allt mer deprimerad. Jobbade, sov jobbade, sov ja så såg min sommar ut. Men ändå så sov jag inget heller, jag kunde inte sova, jag bara låg vaken i min säng och fick tåliga tankar på mig själv och mitt liv.
Det gjorde så otroligt ont fortfarande när jag tänkte på honom. Han existerade inte längre i min värld, Jag kände mig så sviken och dum. Jag hade litat på honom.
Idag är vi vänner tror jag iaf. Men samtidigt känns det så fel, det är han som ska vara min. Självklart finns saker jag inte tar upp här i bloggen, man tar inte upp för personliga saker. Idag önskar jag att jag aldrig hade betet mig så mot honom. Men jag var så osäker i mig själv. Och jag var så rädd för att mista han som bara skulle vara min.
Mitt hjärta har alltid varit en del av honom sen des. Han är den första människan jag har älskat riktig! som fått mig att må bra på riktigt och fått mig att sväva på moln av lycka. Jag gjorde så många glädjeskutt för mig själv när vi började träffas och jag lyste upp den mörka och kalla vintern. Vist jag tycker om honom fortfarande, han är en bra vän och jag är så glad att vi kan delvis vara vänner idag även om det är svårt idag. Tack för allt, och förlåt för allt!
 du betydde världen för mig! Jag önskar du visste hur mycket. Du har faktiskt var en trygg punkt i mitt liv.

Idag kan jag blicka tillbaka och se alla de underbara stunderna med dig. Men ibland önskar jag mig dig som min egna igen.  Allt har en mening med allt eller hur!
Det var ingen som lyssnade så bra på mig som du.

hoppas att du fick svar nu! 

                                               //Rebecka